Det finns val som ser obetydliga ut när de ligger framför oss, som grus på en stig. Ta till höger eller vänster. Svara nu eller vänta. Säga ifrån eller släppa taget. Ändå är det ofta just de valen som avgör riktningen, om livet fortsätter i samma hjulspår, inte de stora, högtidliga besluten man pratar om i efterhand.
Längs vägen står de ibland där: sura gubbar. Med armarna i kors och blicken fastklistrad i det förflutna. De muttrar om hur det var bättre förr, hur allt nytt är fel, hur andra gör fel val. De kan få vem som helst att tvivla, sakta ner, börja ursäkta sig.
Men ett av de viktigaste valen är att inte låta dem styra.
Nystart handlar om att våga gå vidare även när någon skakar på huvudet. Framåtanda är att välja rörelse framför stagnation, nyfikenhet framför bitterhet. Det är att förstå att alla inte kommer att hänga med – och att det är okej.
Man behöver inte vinna diskussionen. Man behöver inte förklara sig. Ibland är det starkaste valet att helt enkelt tänka: skit i surgubbarna – och fortsätta gå.
För världen rör sig ändå. Tiden går. Och de som vågar välja nytt, välja framåt, välja sitt eget spår, är de som till slut märker att sura gubbar blir mindre och mindre ju längre man går.
Det är inte respektlöst att välja sin egen väg.
Det är nödvändigt.
En väldigt klok person tillika en surgubbe ibland sa till mig:
-Det är bättre att göra något än inget alls, analyserar du sönder allt så händer ingenting och det tar alldeles för lång tid.
Fröken Ludvigsdal
